Åker traktor med husse

Idag har Rut, husse och jag varit och tittat på grannens lamm. Rut har inte egentligen sett på så mycket får innan, så det var dags! Jag tyckte Rut tog det väldigt fint, hon var ganska avslappnad och näsades med de tama små lammen som stack ut sina små mular ut nätet. Hon tyckte nog de var väldigt trevliga, men när ett bagglamm började stångas lite antagligen på lek mot henne så la hon sig i en undvikande gest och tittade bort. Jag gillar det, hon kändes väldigt mjuk med dem. När katten kom in tycktes hon vilja välja bort alla lamm bara hon fick ta katten!

Rut har förresten höfter B och armbågar UA.

Först måste jag bara beklaga mig, sååå mycket snö och så kallt så länge, och jag har inte använt mina skidor nåt?!! Hade jag velat åka klassiskt hade nog inte problemet varit så stort, men jag har inte hittat något bra ställe att åka skejt ännu. Jag har fortfarande en förhoppning om att det någon gång kommer bli bra skare på snön, men det kommer säkert smälta alltihop på samma gång…

Jag och Rutan Tutan har kommit en bit på vägen mot ett fungerande halt/ingång. Jag försökte först köra nån modell med mycket frivillga sitt och sedan ingångar (stående) där min tanke var att hon skulle blanda lite och till slut sätta sig på ingången. Då gick det inte hela vägen men sedan skulle jag träna lite position och hade pannkaka i min vänstra hand. Den lilla sugna hunden satte sig vid sidan eftersom det brukar ge utdelning, och eftersom det blev på rätt ställe så fick hon ju såklart stor belöning, och sedan har det flutit på och hon sätter sig oftast i halterna. Jag är väldigt nöjd så långt, men nu återstår ju att få till hållbara ingångar som är så pass tillförlitliga att det inte är de som sumpar en bra inkallning. Som ni säkert har märkt kom det ingen del 2 på Igelsnigelvarianten men nu kommer jag ta upp den tråden igen.

 Tittar jag tillbaka på min inlärningsplan som såg ut så här kan jag stryka vissa delar som är avklarade.

1.1. Stadga på brädan.

1.2. Driv upp på brädan.

1.3. Förståelse för att söka sig in på brädan.

1.4. Runda stolpen från olika avstånd och ställa sig på brädan. (Utmana mycket så att hunden verkligen vet vad den gör!)

2.1. Belöna raka sitt vid sidan. (Utan stolpe eller bräda, en separat del.)

2.2. Belöna raka sättanden vid sidan.

2.3. Nån decimeters driv frammåt innan sättande. (Viktigt att kvaliteten på positionen är helt bra.)

3.1. Baklängeskedja driv in runt stolpen med sättande vid sidan.

3.2. Arbeta bort brädan.

4.1. Börja arbeta bort stolpen genom att variera dess närvaro. Var noga med att kvaliteten upprätthålls.

Jag vill dock revidera det som återstår lite. Brädan vill jag inte använda längre. Då hon sätter sig i halt nu tycker jag att hon har en bra position i förhållande till mina fötter, dock kan hon bli ganska sned. Så det är just det att komma in i bra fart och alltid göra en rak halt jag vill koncentrera mig på nu. För att kunna göra många repetetioner kommer jag lära henne att med hög fart runda stolpen oavsett vilket avstånd den står på. Om hon har driv att springa runt den får jag genast bra utgångsläge att träna ingångar utan att behöva arrangera det som en inkallning eller att jag ska behöva kasta godis som hon först springer ut till (jag får ju ut henne på längre avstånd med stolpen också). Jag kommer sedan baklängeskedja ingången där jag först står så i förhållande till stolpen att hon kommer in bakifrån, och då får goda förutsättningar att göra en rak ingång. Sedan kommer jag förflytta mig i höjdled så att hon mer och mer kommer få vinkla upp för att lyckas.

Hoppas det framgår hur jag tänkt. Det som ser ut som en mullvad är Rut.

Igår var jag och Rut på Åtvidabergsklubbens agilitytävling i ridhus. Jag är riktigt nöjd med hur Rut hanterar den situationen med mycket folk och hundar. Hon är helt klar väldigt nyfiken och ger sig ut i kopplet för att nosa efter passerande hundar men hon känns helt trygg med främmande hundar inpå sig. Vi passade på att träna lite i vimlet och det gick bra, hon kan absolut koncentrera sig och börjar nog lite grann ta hundar och störning som en orsak att koncentrera sig extra på att vara kvar i momentet. Att hon dessumtom kan slappna av är jag så glad för. Jag avundas inte folk med agilityhetsiga BCs som skäller och slänger sig handlöst i kopplet innan deras tur att starta. Självklart är det också skillnad när hunden vet vad som är på gång, men jag ska verkligen försöka behålla Ruts lugn och ta mig ut på många tävlingsplatser för att göra henne än mer trygg i situationen.

Sist jag skrev blogg var jag rätt bekymrad över tant, eftersom hon inte åt och hon var trött och svag. Men, veterinärbesöket av anledning av detta visade sig kännas ganska onödigt eftersom hon då hade bott hos husses föräldrar i en knapp vecka och ätit massa godsaker och fått aptiten tillbaka, även på hyfsat normalt hundfoder (blötkonserv från ica gör susen…). Sedan dess har hon ätit ordentligt och tagit igen på de fem kilon hon tappat, och nu ser det återigen ut som att den hunden kommer leva tills hon är 16 minst. Igår, till exempel, kunde jag inte låta bli att plocka fram hennes dragsele, Ruts dragsele, tillhörande linor och placera bägge hundarna framför liten pulka med tillhörande litet barn på sjön. Rut har aldrig förut dragit, men fattade snabbt grejen (hade henne i koppel samtidigt och spring brevid) och tant har väl inte riktigt rätta kraften men kör på vilja, och hu vad det gick! Hundarna tyckte det var roligt och litet barn blev mycket upprört då pulkan stannade. Tant fick inte dra så mycket, hon fick täcke på och beordrad ledighet, medan Rut ensammen fick dra mera, fortfarande i koppel. Lite tungt att komma igång, men det syntes att hon tyckte det var latjo och hon tog verkligen i. Plötsligt var tant uppe jämsides och snart förbi, sådär härligt glad som hon bara blir när hon kör totalt på vilja och iver! Hon orkade nog inte busa med Rut samtidigt (det gick ju ändå så fort att jag knappt hann med) fast det syntes att hon gärna hade velat. En sånt där underbart tillfälle som gjorde min dag och jag vill uppleva igen, snart… Litet barn var mycket förtjust (förresten samma barn som Rut petade omkull med tassen förra vintern). Nu väntar jag bara på att skaren ska komma så man kan skejta på sjön. Kanske har Rut fått smak på att dra nu.

Jag har fått tillfälle att träna i “mitt” ridhus en gång i veckan som var och det var roligt. Det jag hade som mål denna första gång var att snigel inte skulle äta hästbajs, och det gick bra sånär som på en liten plutt. Jag hade inte riktigt bestämt taktik, antingen skulle jag på äkta klickerskt vis doggie-zena bajset på något sätt, eller helt enkelt tala om för henne på oklickerskt sätt att man inte får äta bajs. Det blidde det senaste. Det skulle nog inte fungerat på alla hundar, men Rut är lätt att bryta och går inte ner sig om jag säger åt henne. Det svåraste var att hitta ett pausställe utan bajsätartillfälle, men jag la henne utanför själva sarjen, vilket fungerade bra, förutom att ivrig träningsglad kelpie råkade inte ligga still. Vi tränade sedan fritt följ (går hyfsat bra, kör mer på kvantitet än stenhård kvalitet för tillfället), läggande på inkallning (med lite mera träning ska det gå riktigt bra även på riktigt långt håll, nu fungerar både sitt och ligg på mycket kort håll, och ligg på lite längre), inkallning (mitt mål var att få henne att springa så snabbt att hon lägger öronen bakåt, och mm, det är uppfyllt. Frågan är bara hur tusan jag ska få till en ingång på det där också).

Mitt projekt sedan senast var ju att får ett riktigt bra apporteringsgrepp. Det blir nog ett fortlöpande projekt under längre tid. En annan sak jag är så sugen att ta tag i är att få ett fungerande konskick. Det borde jag rent taktiskt inte prioritera just nu, men det är kul träning. Vad jag borde lägga min tid på är att få fungerande halter i fria följet, att kunna gå fritt följ med koppel och att få till en bra ingång på inkallning och hopp och sånt. Och lite annat. Men strunt samma, jag och finaste träningskamraten tränar det vi tycker är roligt.

Jag är som jag sagt tidigare nöjd med min bostadsplacering i Norrköping, med ridhus, elljusspår och annat inom mycket nära håll (överspeglar hela grejen med rosa sunkigt stinkande trapphus med mysko människor). Rut har upptäckt att det finns en annan mycket fin sak att lägga vikt vid, vi bor mitt i ett har-paradis!!! Det är harar överallt, i alla buskar, i skogen, i samhället och på parkeringar. Ännu en sak att ta ställning till, ska jag ta all den tid, noggrannhet och ihärdighet som en äkta klickersk skvallerträning tar i anspråk och säkert få ett bra resultat på sikt? Eller ska jag tydligt och bestämt berätta för har-jagaren att man då rakt inte jagar hare i samhället när matte ropar allt hon har, och då hon struntar i haren för att matte är hård, ge henne världens bästa belöning? Kanske får effekten att hon bara lyssnar när hon är i koppel/långlina och då man underhåller tillsägelserna, men jag tror att det krävs något typ av bryt, eftersom bara det att titta på en hare är en förstärkning. Om jag samtidigt skvallertränar allt annat spännande såsom människor (som hon faktiskt inte bryr sig om) och andra hundar (som det inte alls finns många av! Skönt) så lär hon sig den grejen och vi kan nog gå över på den taktiken då hon inte får något för har-närvaro. Hade de små djuren bara funnits i de djupa skogarna där inte vi är skulle det inte vara några problem. Jag förstår inte varför denna varghysteri inte riktas mot störiga harar istället??

Nu ska vi snart ut och sätta oss i mycket varm badtunna omgiven av härligt mycket snö i alldeles härligt långvarigt minnesvärd vinterväder.

Detta blogginlägg hade kunnat förgyllas av fina bilder från igår på sjön lämpligtvis men ni får nöja er med erbjudandet att köpa en skräddarsydd dubbelbur till saab 9000 årsmodell innan -92 med tillhörande fin saab 9000 årsmodell innan -92.

Jag skulle egentligen filmat vår veckas projekt, att hålla i en apport med Rut, men jag har ingen lust. Jag blir så frustrerad av att tant inte äter, nu äter hon inte ens färskfoder med pajskal i. Ska ta oss till veterinären i veckan och se vad de säger om henne. Jag trodde färskfodret kunde vara lösningen under lite längre tid än vad hon ätit det nu. Hon är ändå rätt pigg på promenaderna och jagar snöbollar för glatta livet, trots att hon är stel. Men det lär ju inte hålla i sig så länge utan nån direkt näringstillförsel. Jag blir nästan arg på´na, hon måste ju äta!

Den yngre i huset har nog hamnat i nån slags tonårsrevolt-ålder. Hon är allmänt bångstyrig och lyssnar sådär halvbra om man råkar ha något att säga henne. Vi har dock den stora turen att få träna i ridhuset som ligger 5 minuter hemifrån i Norrköping. Vi har också hittat Tjalvestugan som inte ligger långt bort utefter elljusspåret hemma. Jag är ju faktist orienterare och blir ibland riktigt sugen att springa. Om vi inte kommer igång med orienteringen så kanske jag och Rut kan vara med på deras långlöppass eller jag på deras inomhusgympa i alla fall.

Rut har idag förutom alla sina övriga viktiga åtaganden (såsom markansvarig vid alla slags traktorkörning med husse) även hunnit vara arbetsledare åt Bamse som var här och jagade vilt. Utan Rut hade inte jaktlyckan varit lika god, men nu skötte sig Bamse föredömligt.

Jag återkommer när tant börjat äta eller då vi ändå har något spännande att säga.

Jag och Eva pratades vid för någon vecka sedan och bestämde att vi skulle ha veckoprojekt med avstämning för varandra, så att vi kunde sporras och hjälpas åt. Det jag valde att koncentrera mig på denna veckan var att få signalkontroll på sitt och ligg från stå där Rut i de flesta fall skulle välja rätt. Jag har försökt förut att ha strukturerade och mätbara mål, såsom 8/10, men det är vekligen inget för mig. Mitt mål denna veckan fick helt odefinierat bli att det skulle bli mer rätt än fel liksom, jag ville märka att hon börjat förstå. Jag har ju som jag sagt förut varit otroligt sen med signalkontroll. Dock så har vi nog inte missat det helt, vi har haft muntliga signaler i vardagen som antagligen lärt Rut att det som kommer ur munnen antagligen är nåt värt att lyssna på.

Vi har framförallt på sitt använt signalen “sitt” i vardagen förut. Mer för att lära henne den än för att använda den, med baktanken att försöka lägga stort värde i den. Nu sedan jag velat lära henne den ordentligt har vi dels tränat det med många repetitioner på kort avstånd med godis. Vi har också tränat det med större intensitet och med varabelt avstånd med lek som belöning, och till sist som enstaka repetitioner med miljöbelöningar som förstärkning.

Då vi tränade med godis som belöning och hög frekvens på repetitionerna fick jag börja med att skapa värde i att vänta på signalen. Hon hade ju mycket frivilligt i kroppen som hon erbjöd gärna och snabbt. Jag hade därför torrfoder i ena handen och gottgodis i andra. Så fort jag fick henne att stå upp gav jag henne torrfoder med sådan intensitet att hon valde att fortsätta stå upp. Då jag tyckte att hon stog tillräckligt stadigt gav jag signal med gottgodis som belöning. Detta gav till slut fin effekt.

Jag  blandade sedan upp med att träna med lek som belöning. Det ger henne bra intensitet och leken har ett stort värde för henne. På filmen visar vi nog väl vilken svårighetsgrad vi ligger på. Hon har svårare för sättanden är för lägganden.

Jag tycker att det är ett otroligt bra sätt att få säkerhet i signalerna att överraska henne med dem i situationer där vi inte är i träningsmodus. Innan vi går ut genom dörrar eller innan vi tar nästa trappa ner från kontoret får hon ibland lägga sig och ibland sätta sig. Jag försöker också få ut avståndet fort, det tror jag vi tjänar massor på. Läggande på avstånd fungerar ofta jättebra (har bara gjort ett par stycken) medan sättanden är svårare. Ett bra sätt att se till att hon inte går närmre är att låta henne gå upp på ett bord eller sten eller något och ge signalen på avstånd.

För att hon ska stanna stående har jag lärt henne en handsignal. Istället för att låta henne ställa sig frivilligt (helt och hållet) så visar jag på för henne att det är signal vi tränar på när hon får det handtecknet.

För att få helt rätt utförande på rörelserna inför fjärren får jag nog gå tillbaka sedan och finputsa. Nu vill jag bli säker på att få rätt reaktion i grova drag. Jag tror dock att hon ofta utför både sättandet och läggandet med bakåtvikt, så kanske får vi det utan för mycket arbete. Jag ska gå tillbaka till att träna på signalerna på nära håll sedan där jag kvalitetssäkrar genom att locka henne åt fel håll eller petar och knuffar på henne.

Nästa steg är att få ett ställande från liggande och sittande. Jag kommer använda mig av nostaget i min hand i början för att få ett stabilt och stadigt ställande, jag vill inte att hon ska steppa omkring och söka rätt position. Då kommer hon träna på rätt utförande från början och jag kan lägga på signal fort.

Det projekt jag kommer välja till nästa söndag är att hon ska kunna hålla fast i två olika föremål i fem sekunder där jag kan släppa med båda händerna någon sekund, och inte släpper innan mitt “tack”. Statusen idag är att hon tar föremålet direkt och kan hålla i kanske tre sekunder, där jag hinner släppa ena handen och ta tag igen. Hon släpper ibland innan mitt “tack”. Hon kan det bara med en lösrulle i bävernylon fylld med ris, det får vara ett av de två föremål hon ska klara det med till söndag.

På tal om annat än träning, så underbart väder vi har!!! Typ 50 cm snö, snötäckta träd och strålande sol. Ska snart ut och gå. Rut är tokig och har återfått “valp-jag-måste-hoppa-på-tant”-beteendet. Tant däremot håller sig helst på vägarna och ofta hellre inne i sin bädd och ska man äta får det så lov att vara färskfoder. Tror hon blir mycket äldre väldigt fort nu. Får hon uppleva sin 14:onde födelsedag skulle jag nog bli förvånad. Finaste tant. Tänker tillbaka på ett underbart lyckorus jag fick när jag och tant åkte skidor får några år sedan på Nydalasjön i Umeå och hon drog som bara den och var glad och det var jättefint före med lagom skare och snö som drev i vinden och sken i den lilla solen som letade sig fram. Så underbart det var.

Helt tokigt länge sedan jag bloggade. Så länge sedan att jag knappt kom ihåg inloggningsuppgifterna till Wordpress.

Sedan sist har jag skaffat en veckobostad i Norrköping som jag håller på att installera mig i. Jag har ju bytt kontor och är numera stationerad just i Norrköping. Från mitt fönster ser jag dels en stooor upplyst fortbollsplan (det står att hundar inte får rastas där på dörren in, men vi ska inte rasta, vi ska träna…), dels ett stort ridhus som jag måste fråga om vi får träna i och bakom där finns ett elljusspår plus ett naturreservat. Det tycker jag verkar uppväga det faktum att trappuppgången och stundtals min lägenhet stinker rök och läbbig mat.

Tant och Rut tycker nog att det är sådär latjo att bo i stan. Hos Rut går det nog hem bättre, det finns ju en hel del spännande saker att titta på och lukta på och om matte får gissa blir det mer träning kvällstid också. Tant däremot tycker nog att hon med ålderns rätt borde få vara stationerad på landet och slippa gå i koppel i nåt samhälle (hon kan ju i pricip gå lös, men hon hamnar ibland långt bak och i veckan tappade jag bort henne. Hon åt kattbajs bakom en husknut och hörde då rakt inte när jag ropade.) Det är dessutom rätt mycket folk i det området som nog backar rätt långt om det kommer en lös hund, tant eller inte. Rut gör sitt bästa för att framstå som väluppfostrad, det är nog bara ibland utomstående kan tycka att hon är lite farlig. Som i förrgår när jag skulle låsa lägenhetsdörren och Rut hävde sig fram i kopplet för att komma närmre en förskräckt kvinna som packade barnvagnen utanför sin dörr. Men ber jag henne sitta har hon inte svårt att släppa störningen. Något jag är helt förbryllad över är hur duktig hon är att gå i koppel. Jag trodde vi skulle få träna det när vi flyttade in, men hon går riktigt ordentligt! Kanske hade träningen när hon var liten betydelse eller också har hon bara mognat nog för att förstå att det inte går fortare för att man drar.

Lydnad är roligt, tycker både snigel och matte. Rut är fortfarande en helt fantastiskt hund att träna med, jag har sån fruktansvärd tur att det är just hon som bor här. Det vi pysslar med mest nu är att få ordentlig signalkontroll på sitt och ligg, att få till ett bra apportbeteende och så fortsätter vi med fritt följ.

I fria följet ska jag börja med att utmana henne mera nu, så att hon verkligen förstår värdet av att hålla position och kontakt. Svängarna börjar arta sig men vi har ännu inte lagt in att sitta i halterna. Jag har velat vänta med det eftersom jag ville träna stegförflyttningar först, men nu är det dags att lägga in det. Vi ska också få säkra ingångar. Igelsnigelvarianten på ingång var en riktigt bra början på vår träning, men sedan kändes det mer naturligt att köra det mer på frishejping eller just på de naturliga ingångar som blev då vi började träna fritt följ.

Signalkontrollen börjar te sig något. Jag har ju varit otroligt sen med att lägga på signal och kanske får jag jobba mer med det nu, men det går frammåt. Än så länge kör vi sitt och ligg från stå. Jag har turen att hon nästan alltid utför beteendena rätt, hon lägger sig rakt ned och hon sätter sig bakåt, det är skönt att slippa tänka så mycket på det. För att hon från början skulle förstå att hon inte skulle bjuda frivilliga beteenden matade jag henne med torrfoder från ena handen så länge hon stod, och då hon reagerade på signalen fick hon gottgodis från andra handen. Nu stannar hon och blir stående då jag duttar till med handen på hennes nos (eller tvärtom kanske). Då behöver hon inte stanna frivilligt då vi sedan ska köra på signal. På min och Ruts egna promenad idag testade vi för första gången signalerna på lite avstånd, jag ställde henne och sa “sitt” på kanske två meters håll. Det gick inte alla gånger, men tillräckligt för att kunna belöna det bra. På promenaden körde jag två platsliggningar också, och på ena hann jag räkna till 60, så den var nog i alla fall 50 sekunder lång. Jag kör med att hon får ha huvudet uppe än så länge, det känns bäst för mig.

Att hålla stilla ett föremål utan att tugga är en utmaning. Jag har en hemmagjord lösrulle i bävernylon jag använder. Då hon håller bra belönar jag med ett tack och godis. Nu har vi kommit så långt att jag kan ge henne den, sedan släppa ena handen jättekort och sedan ta tag igen, innan jag ger frisignalen. Därifrån tror jag att det går rätt fort. Det blir roligt sedan då ingångarna fungerar bra och vi kan börja köra riktig apportering.

Vi tränar det vi tycker är roligt hela tiden och tar en bit i taget. Hittills tycker jag att vi har lyckats få bra kvalitet i de viktigaste bitarna så att vi har något bra att bygga vidare på. Jag vill se det som att vi bygger tetris när vi tränar, får vi till det utan några hål har vi lyckats, men då måste det gå sakta och med eftertanke, och bitarna måste vara välarbetade innan de sätts på plats. Inte för den skull sagt att det kommer bli utan hål, det tror jag absolut inte att vi kommer lyckas med. Det är ändock den första hund jag tränar helt seriöst med, men om jag känner att vi gjort så bra vi kunnat och inte forcerat något för mycket, så kommer jag bli nöjd. Och jag känner mig så otroligt lättad över att jag inte känner någon som helst press på mig utifrån att prestera. Det är lätt hänt att man läser andras bloggar och får träningsångest, men jag tror att det är först när man kan släppa det helt (eller nästan helt) som man kan träna på ett sätt som är optimalt för sig själv. Jag tränar jättesakta, och är så nöjd med det.

Husse är också glad att Rut bor här.

Idag åkte Eva hem igen från hennes besök här. Jag hade tyckt att hon skulle stanna längre, för det har gått för fort. Jag var tyvärr tvungen att jobba under veckan och hon kom i tisdags, men Eva har haft fyra hundar att ta hand om och lite annat för sig, så det gick nog ingen nöd på henne. Det är så skönt att våra hundar går ihop utan problem, inne som ute, det gör det hela väldigt okompicerat. Rut lekte med både Theo och Engla, och kunde slappna av riktigt bra däremellan. Hon blir faktiskt ofta väldigt trött också, ska reklamera henne, en kelpie ska väl inte ta slut innan matte tycker hon har tränat nog?! Fast det är riktigt skönt, hennes på och av-knapp fungerar ofta utmärkt och det är underbart med en liten varm tungt sovande kelpiekropp i knäet.

Jag vill ju såklart träna massor när Eva var nere, så hon fick hejda mig lite… I fredags gick vi upp tidigt för att hinna åka till klubben på morgonen och träna, innan agilityplanen skulle bli ockuperad. Den var ändå inte ledig direkt så vi hann träna lite lydnad innan. Det lyckade därifrån var nog en tandvisning, som såg ut som de ska ungefär!

Eva tränade agility med Engla sedan och efter det fick Rut träna på att hoppa mot godisskål hållen av Eva. Jag trodde inte att det skulle bli svårt alls, men som Eva sa är Rut nästan lite för lydig för att släppa loss och rusa från mig, hon stannar gärna vid min sida. Men när jag taggade henne lite mera och inte var “lydnadsstel” så gick det bättre. Vi har också hunnit med att introducera Rut i slalomträningen. Jag vill träna 2×2 metoden och det ska vi sätta igång med på allvar så fort hon är lite snabbare tillbaka med repbollen. Det övade vi idag. Trots skinka som byte då hon kommer är det lite för skojjiigt att förhala leveransen. Eva tyckte förövrigt att min naturliga läggning för handling kanske inte är totalt felfri, så torrhandling är nog en ganska tråkig men nödvändig framgångsfaktor.

Den där lilla snigeln som flyttade in här i julas firade sin 1-årsdag i fredags. Grattis Rut!! Hon var till Valla djurklinik för ettårs-vaccinationen i onsdags och hon blev jätteglad när hon kom in där. Vet inte om det bara var spännande eller om hon hade det så bra där den där natten när hon var 12 veckor och hade ätit råttgift och bodde över där. Det skojiga denna gång var för mig att hon inte kissade ner golvet som sist då hon blev sådär ruskigt glad när vi hämtade henne, och för henne att hon denna gång nådde upp att titta över disken när jag skulle betala. Så otroligt nöjd stod hon där och fick levergodis av snälla kvinnan på andra sidan. Kickan fick sig en genomgång med blodprov och sånt. Hon har druckigt så mycket på sistonde så jag ville kolla upp henne, men alla värden var jättebra och veterinären trodde att hon bara höll på att halvlöpa lite. Äldre hundar kan tydligen hamna i nåt slags löp som inte bryter ut på ett tag men som producerar hormoner som ökar törsten. Skönt att hon är frisk tanten. Vi har 27 kilo tant och 15 kilo snigel här hemma.

Det blev inte så mycket firande av Ruts födelsedag förutom att hon fick åka skotare med husse. Jag var ut i skogen med henne på morgonen och hon visade verkligen att hon tyckte det var jättekul att åka där med husse. Utan speciellt mycket sats var hon uppe på det över metern höga skotardäcket och somnade tydligen nästan direkt när husse började köra.

I går var jag och Rut en sväng inne på torget inne i Åtvidaberg och tränade. Det var marknad där som de började packa ihop när vi kom precis. Fast vi hann köpa godisremmar i ett stånd. Ruts specialitet är inte att gå på marknad, och inte att köpa remmar. För jag tror inte att det egentligen var så poppis att ha leriga tassar på bordet med remmalådor, även om tjejen inte sa något om det… Jag ville ju sedan ta chansen att träna i en riktigt stökig miljö med ihoppackning av tält, mycket folk och några bilar. Det gick sådär, det var ju svårare miljö än vad vi brukar träna i så det var ju inte så konstigt. Vi testade lite fritt följ, lite att sitta kvar och sedan lekte vi mest. En helt galen hund och ibland såg ut att vara helt utom kontroll i änden av kopplet, väldigt leriga byxor efter ett tag och träning mitt på torget måste ha fått folk att undra om jag var normal. Det är jag väl inte riktigt, men det var ett bra träningstillfälle!

Jag och Rut hade ett jätteroligt träningspass i eftermiddags. Vi var i maskinhallen på gården med strävt betonggolv och belysning, helt perfekt. Jag började med att lägga in en fårfäll i ena hörnet och lägga Rut lös på den. I varje paus sedan la jag henne där och gick bakom vagnar och grejer där inne och stod tyst en stund. Jag vill lägga in små träningsdelar redan nu som jag kommer ha nytta av mycket längre fram. Är hon trygg redan nu med att jag är borta när hon ligger lös blir platsliggning med dold förare förhoppningsvis en baggis. Passivitet med eget ansvar blir på detta sätt också något med positiv förväntan. All träning med en Rut måste ske helt med grund i hennes egna ansvar och hennes egna val, annars funkar det inte. Då hon gör egna val vill jag att hon alltid efteråt ska kunna tänka “Ha! Jag valde rätt, gud så bäst jag är!!!”. Jag testade också att göra en liten kedja, mig veterligen den första jag och Rut gjort. Jag backade lite och Rut la sig, jag vände runt och gick i en cirkel så jag kom upp bakom Rut. När jag passerade henne sa jag “kom” och hon gick några steg fritt följ innan hon fick sin belöning. Hon var jätteduktig!! Nu måste jag bara se till att traktorn inte tänker bo i maskinhallen framöver…

Sedan ägnade vi oss åt att springa en sväng, jag och Rut, och sedan fick hundarna varsitt märgben. Mums.

Jag vill först och främst gratulera Ruts halvfarbror Ylle som tillsammans med Maria Hagström nyligen blivit femma på Lydnads VM i Bratislava. Det är roligt att det inte bara är border collies i topp, och jag tycker det är väldigt roligt att en nära släkting till Ylle ligger och sover här hemma. Maria är en beundransvärd hundförare och jag hoppas gå fler kursen för henne framöver.

Att Rut är fin vet jag såklart. Men om hon har några små VM-gener någonstans är klart mycket inspirerande. Bakom ett resultat på VM är det grymt mycket arbete, och jag hoppas verkligen att jag kommer ta mig tid nog att ta hela vår potential tillvara.

Den första december kommer jag börja jobba i Norrköping på samma tjänst som jag har nu, fast på annat kontor. För att kunna göra av hundarna någonstans om de inte kan vara på kontoret hela tiden och slippa långa bilturer morgon och kväll kommer jag ha en lägenhet däruppe att bo i under veckorna. Jag har också hört att Norrköping har en fin brukshundsklubb så det blir nog bra. Att bo i stan ett tag igen är nog rätt nyttigt för Rut som lever vilding härute i skogen. Allra sötaste vilding.