“Vad bra det blir, så fiffig jag är som gör potatistryck med ett liggunderlag… Pyssel pyssel… Över förväntan bra, tjusigt det kommer bli… Pyssel pyssel… Första provtryckningen.. spännande.. verkar framgångsrikt.. SPEGELVÄNT!!! Hur kort får man tänka egentligen!!!”

Så fantastiskt, jag har semester! På riktigt! Det var nog tre år sedan jag hade semester så mycket mer än en vecka i sträck, nu har jag tre på raken och första arbetsveckan ska jag gå kurs för Annika Aller på onsdag torsdag så den blir det inte så mycket med heller. Jag är så himla nöjd också för att jag ordnat det så bra för mig, kanske inte kommer känna mig utvilad när jag kommer tillbaka till Norrköping men garanterat nöjd och glad över att ha utnyttjat semestern på ett riktigt bra sätt. Just idag håller jag på att packa för att i morgon hälsa på mormor, sedan på tisdag hämta upp Emma i Sthlm för vidare färd norrut under tre dagar. Upplagt för spontana grill och vinkvällar på nån klippa enligt mig… Tält och bad och Emma, det blir bra det. Sedan agilitydebut för Rut och mig i Piteå (jättenervös, fast jag försöker hålla det under kontrollerade former) och därefter söderut mot Gotland med fina vänner. Efter långhelg där blir det O-ringen för mig i några dagar i Örebro med syster. Ska packa ut allt till bilen ikväll och förstå att det är NU!

Jag har förresten inte samma tjänst när jag kommer tillbaka efter semestern. Hittills och från 1 augusti förra året har jag vikarierat som Produktionsledare på Södra Skog. När jag nu kommer tillbaka kommer jag istället vikariera som Skogsvårdsledare, men kommer också stödja Produktionsledaren i sina uppgifter. Vi kommer flytta vårt kontor under hösten från Norrköping till Linköping, så nu är jag mer splittrad än förut i var jag vill bo! Förut var valet lätt att flytta från Norrköping så fort som möjligt, men nu tycker jag ju om stället…

Rut och Jax.

Idag har Rut kört sitt första 12 pinnars-slalom! Började med att köra 4 + 4 med lite avstånd, drog de närmre varandra tills det var 8 pinnar, sedan satte jag genast dit 4 pinnar till. Sicken duktig snigel!! Jag och hundarna tillsammans med Sandra och Jax drog sedan iväg till en närbelägen sjö med egen klippa, sol och varmt vatten där vi simmade länge och väl, allihop tillsammans efter ett tags övertalning av Rut om att det faktiskt finns en tjusning med att bara simma, utan nåt att simma till eller efter. När hon väl förstått det var det hon som ensam simmade vidare runt och omkring, sedan vi andra redan gått upp. Känner mig så härligt tillfreds och nöjd, med både kväll och allra mest tillvaron överlag!

Mina jordgubbar är på väg att mogna.

Var och tränade agility ikväll. I veckan var jag och Sandra och tränade och Sandra bestämde en bana åt mig som jag först delade upp i tre delar innan vi körde hela. Då gick det bra förutom nåt litet strul och att hon hoppade över kontaktfältet på uppfarten på både balansen och A-hindret. Nu började vi med att köra hela banan (samma) på en gång och det gick jättebra! Uppfarterna såg jag inte helt, men jag tror hon träffade dem, men annars gick det felfritt!

Jag filmade vårt slalom som det ser ut än så länge och lite hopptektnik. Jag vet inte alls egentligen hur man tränar agility och allra minst hoppteknik, men jag tycker då det ser bra ut? Vi måste dock träna mer på full hinderhöjd och snäva svängar, kommer hon snett in på hindret råkar hon ibland bli att se att det ligger en pinne där uppe och springer under.

Vallhund (…snigel…). Foton tagna av Sandra.

Vilken bra dag! I morse mötte jag Sandra och Jax där motionsspåren börjar med varsin cykel och övriga prylar för att dra med hund. Det var ju premiär för Rut och Jax som är erfaren på området var väldigt bra motivationshöjare och dragplåster för Rut! Vi började med att jag cyklade först, och visst drog Rut en del men hon var också ibland vänd åt helt fel håll när Jax var bakom, speciellt när han talade om att han var på gång :- ) När hon ändå klarade av det bra så bytte vi så vi var bakom och då gick det bättre. Vilken underbar känsla! En bit av sträckan kunde vi vara brevid varandra, och vad härligt att se hundarna av samma sort kämpa jämsides! Rut behöver nog mycket träning för att orka längre sträckor, men det får vi se till att ordna.

Första raka slalomet! Svårt att hålla reda på alla benen… Foton tagna av Sandra Green, tack!

Vi for sedan till klubben och mitt mål var att för första gången få Rut att ta ett rakt fyra pinnars-slalom. Det lyckades! Vi har varit nära förut men nu lyckades hon med det flera gånger! På bilderna ser det ju ut som att hon vet vad hon gör dessutom. Nu är det bara att träna vidare så vi får en bra säkerhet också. Vi tränade kontaktfält och lite diverse saker men hon var nog lite trött i benen från förmiddagen och tyckte nog jag kunde sätta hindren på small-höjd. Sandra och Jax gjorde sin premiär tillsammans på agilityplanen. De har ett sånt fint samarbete så det såg ut som en baggis!

Äntligen blogginlägg igen från min hela dator. Min dator har ibland svårigheter med att ladda upp batteriet trots att sladden är i, och en dag förra helgen var datorn död när jag kom tillbaka från promenad. Jag misstänkte att det hade med batteriet att göra men jag kunde omöjligt få igång den igen. Åkte därför till datorbutik i stan i måndags och mannen bakom disken måste ju dumförklarat mig helt när han plockade fram datorn, stoppade i sladden och startade datorn som vanligt. Det blev en mycket billig lagning i alla fall!

Vi är ganska så trötta och nöjda här hemma. Rut och jag har kommit igång ordentligt (enligt mig själv i alla fall) med agility och vi tycker om det. Vi får till några pass i veckan och mellan det har vi varit på vallhundskurs och i helgen var vi i skärgården och åkte båt och hade det mysigt hos vänner. Vi åkte ner till en strand (är fortfarande röd och öm på axlarna) i söndags och på vägen dit köpte jag en fotboll till Rut (Tant lekte också en del med den, men hennes intresse är väl inte riktigt som snigelns). Bollen var jätterolig att ha i vattnet och plaska och leka med, men det var tur att den var av så dålig kvalitet att Rut kunde greppa den i yttermaterialet för annars hade nog bollen åkt ut på djupare vatten med en liten fanatisk snigel efter som hade blivit såå besviken om bollen hade försvunnit. Tjejen i paret vi var där för att hälsa på är lite hundrädd, men hon verkade tycka att hundarna var riktigt trevliga och ganska ofarliga. Enda gångerna hon tyckte Rut var lite obehaglig var när hon blev glad och intensiv, men jag tror aldrig hon hoppade mot henne och hon är riktigt lätt att avleda numera, så jag är riktigt nöjd med hundarna!

Idag var vi på klubben för agilityträning på kvällen och vi körde slalom, en kombination med en liten svårighet där hon var tvungen att se vad jag menade och inte suga mot hindret helt blint, däcket som hon från början hoppade ramen på, gungan som kräver mycket träning och kontaktfält på balansen som börjar se ut som nåt! Slalomet har jag nog säkert tränat lite halvslarvigt eller fel, för det har inte gått så fort och säkert som nog är tanken med 2×2, men nu är det bara några centimeter kvar tills vi har ett rakt slalom med fyra pinnar. Bara vi får till det så tror jag att vi snart har ett fullt slalom att träna på. Kickan fick också köra lite agility även om det är många hinder jag inte vill låta henne ta om hon ens klarar det längre, men slalomet gick fint efter att hon fått göra om några gånger och tunnlarna är ju ganska ofarliga för tant!

När vi kom hem var jag sugen att springa en sväng så jag drog med mig en jättetrött snigel och så av någon konstig anledning (ska man göra det ska det göras ordentligt - flög nog genom huvudet) så tog vi milspåret. Det var säkert flera år sedan jag sprang en mil senast. På gymnasiet hade jag riktigt bra löpkondition och kände ibland ett riktigt löp-flow, och jag är riktigt frestad att bli så löpstark igen att en mil blir en baggis. Just idag var en mil ingen baggis, men det var heller inte så hemskt som jag trodde. Jag ska snart plocka iordning grejerna för att köra barmarksdrag med Rut och cykeln också, det tror jag kan bli riktigt roligt.

Ikväll var vi iväg och tränade agility på klubben. Vi har varit iväg några kvällar nu och vad häftigt det är när man märker hur träningen tar en framåt steg för steg trots att man inte har något exakt mål, som i lydnaden, utan att man mer känner hur samarbetet och kommunikationen börjar fungera! Vi lär oss verkligen tillsammans, hon lär sig förstå och jag lär mig hur jag ska bete mig för att hon ska veta hur jag vill ha det. Det är så skönt med Rut också, vi har inga problem att ta tag i innan vi kan börja träna på riktigt, utan det är bara att köra på och tillsammans ta utmaning på utmaning för att se hur vi behärskar det. Vi har mest tränat på riktigt korta kombinationer ännu, för att känna på varandra och hindren, men idag gjorde vi en längre kombination. Jag tycker det är en sån häftig känsla då jag ger Rut startsignalen. Det är som att göra något man vet att man måste, men som man samtidigt vet att man aldrig kan vara nog förberedd på för att känna att man vet att man lyckas. Man vet inte vad som väntar, men man vet att man har en chans att göra rätt och få bekräftelse. Man vet också att då men gett signalen, då finns det ingen återvändo. Jag tycker att det har stora likheter med orientering. Man vet vad man ska göra, men man vet i förväg inga detaljer om vilka utmaningar man kommer möta och man får inte mer än en chans. Med Rut är utmaningen också att hon är rätt snabb, det är lite som att släppa lös en stor kraft av något slag som man bara har en chans att ta kontrollen över, lyckas man inte är det kört.

Vår lite längre kombination då. Det gick fint. Hon börjar få ett fint sug mot hindren och har förstått värdet i att låta mig visa henne vägen istället för att ta tunneln 20 gånger för att den är rolig.

Vår kombination. Ingen så speciellt egentligen, men det var vår första lite längre som dessutom gick bra på första försöket! Det röda är platta tunneln. Start högst upp och mål efter tunneln.

Om någon någongång har sagt att agility är ganska så självförstärkande även för tvåbenta, så kan jag hålla med!

Vet ni hur man gör för att känna sig väldigt nöjd och glad? Man köper först världens bästa och finaste WK. Sedan visar det sig att liten WK alltid är otroligt glad och nyfiken såsom de ska vara, men att det samtidigt gör att det kan vara lite kämpigt att inte vilja vara längre bort än kopplet tillåter. Man tränar därför på det på ett trevligt och bra sätt så att liten glad WK tycker att bästa stället är att inte gå längre fram än glad Igelsnigelmamma. Sedan ger man sig ut och springer med liten glad WK som till och med, med lite små påminnelser ibland, springer lös väldigt fint brevid, inte framför! Nöjd Igelsnigelmamma springer vidare med finaste WK:n intill, slänger ibland ett öga mest för att betrakta finaste, medan snigeln ibland slänger ett öga för att se att matte inte kommer efter.

Jag och Rut har tränat en del agilitygrejer på sistonde. Mitt mål är att kunna starta i alla fall i hoppklass i Luleå i sommar. Vi har börjat träna slalomet med 2×2-metoden, och det går riktigt bra! Hon har haft bra driv och god förståelse för att det är viktigt att gå in från rätt håll i portarna, trots utmanande vinklar. Vi har kommit så långt att hon har gjort ett jättebra pass med två portar där båda haft en del vinkling, den bakre mest. Idag var jag sugen att filma nästa pass men sämre träningspass har jag knappt varit med om med Rut. Först kom en kille och bollade med en fotboll precis förbi oss, och fotbollar är Ruts nästan största passion för tillfället. Sedan gick hon ur efter första porten flera gånger och var jätteseg, sedan såg jag en humla mellan portarna i gräset och när det väl fungerade, hann jag inte få fatt i pälsleksaken (en lång variant) innan hon stack iväg långt med den (tidigare pass har jag hunit ta den och det har fungerat bra, hon kommer ju fortfarande inte tillbaka med saker). Hon hade inget vidare engagemang i leken heller. Jag tror det var en kombination av att hon börjat löpa och att hon nog var rätt trött i huvudet efter en helg borta och mycket träning på sistonde.

Annars koncentrerar vi oss mest på handling på lätta kombinationer på 1-3 hopphinder och kanske nån tunnel. Vi tränar kontaktfältet med två på och två av på ett mycket litet kontaktfält hemma, när det börjar sitta säkert hemma så tar vi oss an de hindren på klubben också.

Min undrings-lista:

      Varför kräks alltid hundar på mattor? 

      Varför är det så svårt för många att se om man har passerat mötande bil innan man slår på helljuset igen?

      Vem har nytta av skyltarna “Vägräcke ur funktion”?