Jätteliten snigel.

Idag fyller världens bästa snigel 3 år! Hon har firat med nykokta tagliatelle och leverpastej i maten (Allan fick såklart också) och med en stunds fotbollsspel. Vi hade varit på en lång promenad i Åtvidaberg (man får ju lov att utmana sig själv ibland, två hundar, samhälle och bara ett koppel) och på vägen hem låg en boll utanför porten. Så fort Rut får syn på en boll i fotbollsstorlek spritter det till i hela den lilla kroppen, och hon bara måste titta lite, väldigt nära… När jag ropade bort henne från bollen, kände jag mig mycket ond, det var ju ändock hennes födelsedag, så vi gick och hämtade hennes ur garaget och lirade lite. Det är hennes egna, hon nosade till sig den på andra sidan en buske härom veckan. Den enda jag vet som kan spåra sig till (okända) fotbollar.

Allan börjar visa vad han går för. Förutom att han börjar vara en vältränad herre som numera ger Rut en match i löpning (när han flyttade in slog Rut honom.. ) så har han gjort storstilade framsteg i agilitykarriären idag. Vi har inte tränat så mycket på sistone alls, men så fort vi tränar händer det mycket! Vi håller på med slalomträningen, och idag tog han nära på fyra raka pinnar! Sedan for vi till klubben, hade dels en tanke att presentera balansbommen för Allan, och dels försöka mig på en kombination med kanske sju hinder, längsta hittills. Har fått för mig att han kan vara lite känslig på sånt där med höjder, han tycker i alla fall att rörliga underlag är lite otäckt, så jag har hittills bara låtit honom köra en nerfart på balansbommen, som jag då lutat mot ett lågt bort. A-hindret har han redan visserligen fattat tycke för, men det är ju bredare. Men döm om min förvåning då han på första försöket gjorde det stadigt, snabbt, målinriktat och samlat! Kombination med några hinder före och några efter balansbommen gjorde vi också, vilket gick fint. Han blir alldeles sprallig då vi tränar agility, han tycker helt uppenbart att det är vansinnigt roligt, och han är väldigt duktig och gör stora framsteg hela tiden. Känner att han kommer bli riktigt häftig att köra med framöver… Som det känns nu kommer Allan kunna starta sina första lopp som senast till sommaren. Ser fram emot det!

Snigel förresten, hon har ju tagit sin sista pinne i klass 1 agility sedan jag bloggade sist. Det var mitt mål för säsogen, att vi skulle vara i klass 2 i både hopp och agilityklass till våren. Hurra för oss!! Mest hurra för snigel, som är så fantastisk att träna och tävla med.

Trots att detta är en present så lägger jag ut bild i min blogg. Kan inte hålla mig!

Dagens alster; IGELSNIGELS dragbälte.

För er som inte vet har jag en hel låda full av remmar och spännen osv, samlat sedan jag var ganska liten. På den tiden då jag sydde hundhalsband och koppel och grimmor och tjoffs, sånt där som man kunde pyssla med som substitut till det där egna djuret, som o-fanns. Jag tycker ju att sånt här är väldigt roligt. När andan faller på blir jag uppslukad av det. Och djuren som numera finns i mitt hem, blir bortprioriterade.

Gick upp. Ut med hundarna i den värmande solen på morgonpromenad på lantlig grusväg. In för att äta planläggarfrukost. Man kokar upp vatten, tar sedan hälften till kaffepressen, hälften till havregrynsgröt. På gröten lägger man sedan musli, äpplemos, mörk sirap och mjölk! Finemang, man står sig i många timmar. Dusch, sedan in i bilen mot Norrköping. Mötte upp Sandra, Jax och Khim. Lång härlig promenad i solen på åkervägar med åtta hundar. Sedan fårhagen med våra fyra. Alla gjorde jättebra ifrån sig! Fina att se på allihop. Allan ska tydligen inte ha träffat får förut, så detta var första gången. Tror nästan inte på det… han var jättefin. Stil och koncentration direkt. Fortfarande lyhörd, lite osäker då han kom nära och han mötte fårens huvuden, men han var ändå jättestilig och stark i liten rundfålla där han fick gå trångt och flytta djuren. Det var riktigt fint att få se honom möta fåren idag!

Detta är min cykelcross. Livet handlar ju inte bara om hundar! Eller hur…

Jag tycker så mycket om mina hundar. De är så goa. Och de berikar verkligen mitt liv. Igår låg Rut och sov på min mage, drömde och ryckte i hela den lilla kroppen. Lilla kroppen. Hennes kropp har verkligen blivit liten sedan Allan kom. Fast bara i min egen jämförelse, för han är ju ändå större. Om jag först stretchar Allan, och sedan Rut, känns hennes ben som små mjuka kattben! Hennes päls är så mjuk och fin, bättre än genomsnittet tror jag på kelpiesarna. Allan stackarn har ju inte så mycket päls alls. Stod i skogen idag och funderade på hur senhöstens och vinterns Allanfodral måste se ut i konstruktionen för att han inte ska frysa ihjäl i skogen.

Åkte förbi klubben idag på hemväg från skog. Andra gången han fått bekanta sig med agilityhinder, och efter dagen tror jag att jag än mer har gjort ett riktigt fynd i Allan! Det spännande med honom är ju att han är så färdig som hund, till skillnad från en valp, men inte har provat agilityns tjusning ännu alls. Vi har hittills provat lite cirkelarbete (resulterade i en Allan helt klistrad mot mitt ben och som i vänstervarv bytte bakom ryggen..) och i cirkeln ta ett hopphinder, plus tre gånger genom korta tunneln (vilket han verkade uppskatta). Idag fortsatte vi med ett hinder, där jag släppte honom frammåt från ett “vänta kvar” eller från att hålla i halsbandet. Provade också att skicka honom i en “åtta” på hopphindret, där jag skickar honom med ena handen och sedan fångar in honom och skickar honom igen med andra. En övning där han får lära sig att det är med händerna man visar, något han inte fått uppleva ditintills. Efter att han först uppenbarligen inte alls förstått, så kunde jag till sist skicka honom på 1,5 åtta där han smidigt följde min hand runt hinderstöden. Fin känsla! Sedan körde vi korta tunneln igen, gick lätt. Sedan långa som låg böjd. En vägran först, sedan var den också med i leken! Gick vidare med att efter korta tunneln köra långa, återigen vägran på långa, sedan gick det bra! Jag tycker jag ser jättemånga fina agilityegenskaper hos honom. Han hoppar fint, han är nyfiken på hindren och är ju väldigt lätt att få “igång” med leken (han morrar som tusan och släpper inte…). Tror att jag kommer få en vändbar hund med kraft i steget som är lätt att kommunicera med på banan! Känns jättespännande att få arbeta vidare med honom!

Allan och jag leker acossiationsleken “en titt på hund betyder en bit frolic”. Detta eftersom han varit lite småspänd med andra hundar ( i alla fall på promenader). Idag kom dock en liten lös hund fram som varit intill ett tag först. Allan reste sig inte ens, utan gav bara hunden en slick på nosen. Men all träning på dyligt tror jag är bra träning inför allt som sker bland annat på en agilitytävling.

Det märks skillnad! På att Rut inte är ensam hund. Hon får numera ibland den där blicken, som säger haha, jag är bättre än vad du är på det här!! Det hände igår när vi var ute och cyklade. Rut tycker att det är helt ok att cykla, men blir ibland lite trött och kanske en aning bekväm, och lägger sig i draget efter. Det gör hon när jag cyklar med Jax och henne, för där vet hon att Jax är vild och galen och alltid framför, så hon orkar liksom inte ta upp kampen… Men igår, när vi cyklade med Allan för första gången (på otrafikerade skogsbilvägar) så la hon sig genast längst fram, sen låg hon där och sprang och sprang och sprang… Allan bakom, och ibland bakom cyklarna också, aldrig framför. Jag har aldrig sett henne springa på på det viset förut. Spurtade lite med dem. Och jag har hört att Allan är rysligt snabb. Men ännu tror jag nog att Rut är än snabbare.

Allan måste tro att han hamnat på träningsläger.

För dagen då vi cyklade började vi med en 1,5 timmes morgonpromenad. Inget konstigt, tycker jag och Rut. Men åkern tog knäcken, tyckte Allan. En nyskördad linåker med delvid djupa draktordäcksmönster i leran. Allan tyckte att det var uppenbart besvärlig mark att gå på, medan Rut traskade på som vanligt och gjorde smygande skenanfall på Allan som nervöst fick värja sig. Men han och hans kropp vänjer sig snart vid våra upptåg.

Det där med att bada har inte varit Allans grej, det är tydligt. Han missade nog simskolan. Därför tog jag med två hundar och en tennisboll till snäll badplats och kastade i den. Rut fick den där “jag är bättre”-blicken och simmade som tusan ett par gånger och hämtade den. Sedan fick hon snällt sitta vid sidan medan jag kastade i den bara en bit från stranden. Allan gick ut och hämtade den, inget konstigt. Konstigt blev det när han plötsligt märkte att han inte bottnade på fjärde kastet. Men han lärde sig mycket fort! Efter redan nån kvart var han nära på en fullvärdig motståndare när bägge fick simma efter den! Duktig Allan!

Måste till slut bara berätta något tokigt. Var ute och sprang, så satte jag ner foten fyra centimeter framför en sån liten söt groda. Som hoppar, kraschar med nosen i min sko, slår runt och landar på rygg! Se dig för nästa gång groda!

Ge sig in i bloggvärlden igen… Tänkte så när jag slutade blogga, att det nog skulle till något speciellt för att jag skulle börja igen. Tror att det kan ha hänt. En Allan flyttade in.

Det hela kanske egentligen började med att allra finaste tant i februari förpassades till nån strand nånstans. Hon var då i alla fall inte kvar där i rummet på Valla djursjukhus när jag gick därifrån. Men tanke på tants dåliga fantasi kan det ju hända att hon fortsätter att följa med på vanliga promenader också, men gissar att Norsta Auren blir besökt ibland också.

 Tant.

En hund mindre var i många anseenden mycket smidigt. Jag och Rut gjorde nästan allt tillsammans, och hon har blivit lite äldre och är faktiskt en oerhört praktisk hund. Hon tycker om att göra allt jag tycker om (nästan) och har nära på inga bekymmer i vardagen, vi hade ett lätt liv tillsammans. Eller, det har vi ju fortfarande, trots att vi nu blivit tre.

För jag fick ju ändå en tanke då och då om ifall inte en hund till vore trevligt. Tog först inte tanken på så stort allvar, det gjorde jag egentligen inte tills jag fick se en 2,5 årig working kelpiehane för omplacering. Han såg söt och fin ut på bild, och med hjälp av ID-nummer luskade jag reda på vem det var. Hans namn är Fiffiluras Allan. Hans farmor är Ruts mormor, och på hans mammas sida finns släktingar till för mig kända hundar. Bland annat ganska nära besläktade hundar med Erkens Hanna som Kickan bodde med sina första år och som jag i efterhand blev väldigt förtjust i. Efter flera mail fram och tillbaka med Allans matte, ett besök senare och förtroendet att få köpa honom, så flyttade han hem till mig och Rut.

Erkens Hanna.

Att få hem Allan till min och Ruts vardag var inte konstigt alls… Han är väldigt lätthanterlig, mjuk och har en jättefin vardagslydnad med sig. Väldigt fin kontakt, tittar på en med sina stora gula ögon som han ser förundrat på allt omkring sig med. Det enda som har varit svårt, har varit att få Allan och Rut att inte leka hela tiden… De är lika varandra, väldigt lika. Samma tantecken, fast olika färg. Samma kropp, fast olika långa ben. Samma öron. Samma ålder sånär som på fyra månader. Samma rörelsemönster och nån skillnad i hur de leker ser jag inte.

Fiffiluras Allan. Med mig på jobbet i “jobbkläder”.

Hoppas på att få ännu en underbar agilityhund i Allan att tävla med (behöver två hundar för att hinna lära min banorna ) Hoppas han kan tycka att det är roligt att dra, skidor och cykel. Att han kan ta mig ut på lydnadsplan lite oftare eftersom han tränat det innan och är duktig på många moment. Jag hoppas och tror verkligen att vi ska finna stort nöje i att umgås och göra roliga saker tillsammans under lång tid framöver!

Tomt och tråkigt här hemma… Sandra och Jax har åkt hem till sig igen efter en jättehärlig helg med mycket god mat, promenader, lite hundträning och lite filmtittande (eller, filmsovande mest för min del faktiskt). Vi spelade Finans tre gånger varav jag vann två (kände att jag var tvungen att berätta det!). Tant kom hem lagom till jul. Kom att tänka på, när hundarna blivit julfina med röda sidenband runt halsen, att tant blev min en jul för nio år sedan. Tänkte på det därför att hon kom iförd rött sidenband även då, några dagar innan julafton. Hon var då 5,5 år gammal, och jag har haft henne i 9 år. Svårt att tro att hon då ska vara bångstyrig i kopplet och galoppera iväg när man släpper henne. Hon var nära att jaga hjort i förrgår, men när ett helt gäng passerade henne precis framför näsan nöjde hon sig med att äta bajs.

Tant, Jax och Rut.

Ser på får.

Sitter i min soffa efter årets första julbord. Hoppade över chokladmoussen. Vissa säger att julbord handlar om rutin. Jag tror det handlar om att börja med efterrätten. Får testa den tesen i morgon på årets andra julbord. Sist jag bloggade hade jag och Rut just tagit en pinne i hoppklass. Underbar avslutning av agilitysäsongen. Även om jag inte kanske trodde det då, så blev det en ganska tydlig avslutning. Ännu har jag inte tränat agility i ridhus vilket jag hoppas kunna göra efter jul, så att vi hinner komma igång ordentligt inför utomhussäsongen. Ser mycket fram emot en ny oskriven säsong, den första vi går in i som ett ordentligt agilityekipage. Vår debuttävling var i juli förra året. 2011 hoppas jag säsongen blir lång och innefattar många tävligar och förhoppningsvis också några pinnar. Ser fram emot att packa bilen och glädjas åt egna och andras framgångar. Sitta i agilitystolen igen och medhavd fika eller frukost. Värma upp Rut och känna spänningen straxt innan start. För nån helg sedan var jag och Sandra med hundar i Uppsala på Jakkosvängskurs för Anna Müller. Det var jätteroligt och såg stundtals riktigt bra ut. Roligt att gå riktigt nördig kurs för duktig förare!

För tillfället är hela familjen Igelsnigel splittrad. Snigeln sover över hos Sandra och Jax när jag åker på julbord med Södra i morgon. Snigel löper och tycker att det är mysigt att vara med Jax… Har sagt åt bägge att behärska sig, trots att det skulle bli fina valpar. Tant har flyttat hemifrån tillfälligt på allvar. Hon var bortlejd under helgen i Uppsala och logivärdarna tyckte sedan inte alls det var lämpligt att jag skulle hämta henne. Hon kommer hem till jul har jag hört. Själv har jag flyttat till Åtvidaberg, gammal känd håla men numera bor jag inne i samhället, till skillnad från då jag bodde i skogen nån mil söder om Åtvid. Helt galet, massa hjortar ute och går inne på gator och i trädgårdar överallt, kallar dom för renar hela tiden, kommer helt spontant. Massa snö och många tröga djur… Nån är ute och går med julgransbelysning på hornen och andra möter man på gångabanorna och morsar på som alla andra Åtvidabergsbor. Fast det har jag inte riktigt börjat med ännu… Känner man sig lite ouppmärksammad någongång så är det bara att gå in på Ica här för att råda bot på det.

Fin sak med Åtvidaberg är att det finns skatespår på elljusspåret. Synd bara att jag känner mig helt onödigt kyl-känslig så jag bangar att åka skidor lite för ofta. Saknar att åka skidor med Tant. Det var hon bra på. Jädrar vad hon sprang. Snigel tar det inte på samma allvar, slöhög.

Underbart blogginlägg, tack för tipset syster! Tyckte bilden ovan var fantastisk. Bild stulen från http://hyperboleandahalf.blogspot.com

Igår var min kära mor med på agilitytävling i Strängnäs. Man måste ju visa sin nyvunna favoritsport från bästa sidan, eller snarare agilityhunden i hushållet från bästa sidan. I agilityloppet fick vi fint flyt och gjorde det jättefint, men en liten tass hävde ner ett hopphinder och att vi hade näst bästa tiden hjälpte inte. En sjundeplats får ändå anses riktigt bra med tanke på vår ringa erfarenhet och runt 30 hundar i startgropen.

Hopploppet tänkte jag inte skulle gå så bra, eftersom kära mor undslapp filmningen med argumentet att hon fick en närmre agilityupplevelse av att se det utan kamera emellan. Det skulle såhär i efterhand varit kul att ha på film eftersom det resulterade i första pinnen! Vi startade först och höll ledningen ända tills en ruskigt snabb bordercollie fixade banan riktigt snyggt. Det var dock enligt mig ganska lätta banor utan några större fällor, en självförtroendebana helt enkelt!

Rut var riktigt taggad och det var en fröjd att tävla med henne igår. Sist vi tävlade i Söderköping var hon inte alls med och vaken på morgonen, men det berodde troligen helt på täcke och regn och nödighet, och inte på tävlingssituationen. Igår var hon laddad innan start, satt i mitt knä och tittade lugnt på övriga ekipage när hon gjort sitt och var uppenbart upprymd över prisutdelningen! Bästa Snigeln!