Sist jag skrev blogg var jag rätt bekymrad över tant, eftersom hon inte åt och hon var trött och svag. Men, veterinärbesöket av anledning av detta visade sig kännas ganska onödigt eftersom hon då hade bott hos husses föräldrar i en knapp vecka och ätit massa godsaker och fått aptiten tillbaka, även på hyfsat normalt hundfoder (blötkonserv från ica gör susen…). Sedan dess har hon ätit ordentligt och tagit igen på de fem kilon hon tappat, och nu ser det återigen ut som att den hunden kommer leva tills hon är 16 minst. Igår, till exempel, kunde jag inte låta bli att plocka fram hennes dragsele, Ruts dragsele, tillhörande linor och placera bägge hundarna framför liten pulka med tillhörande litet barn på sjön. Rut har aldrig förut dragit, men fattade snabbt grejen (hade henne i koppel samtidigt och spring brevid) och tant har väl inte riktigt rätta kraften men kör på vilja, och hu vad det gick! Hundarna tyckte det var roligt och litet barn blev mycket upprört då pulkan stannade. Tant fick inte dra så mycket, hon fick täcke på och beordrad ledighet, medan Rut ensammen fick dra mera, fortfarande i koppel. Lite tungt att komma igång, men det syntes att hon tyckte det var latjo och hon tog verkligen i. Plötsligt var tant uppe jämsides och snart förbi, sådär härligt glad som hon bara blir när hon kör totalt på vilja och iver! Hon orkade nog inte busa med Rut samtidigt (det gick ju ändå så fort att jag knappt hann med) fast det syntes att hon gärna hade velat. En sånt där underbart tillfälle som gjorde min dag och jag vill uppleva igen, snart… Litet barn var mycket förtjust (förresten samma barn som Rut petade omkull med tassen förra vintern). Nu väntar jag bara på att skaren ska komma så man kan skejta på sjön. Kanske har Rut fått smak på att dra nu.

Jag har fått tillfälle att träna i “mitt” ridhus en gång i veckan som var och det var roligt. Det jag hade som mål denna första gång var att snigel inte skulle äta hästbajs, och det gick bra sånär som på en liten plutt. Jag hade inte riktigt bestämt taktik, antingen skulle jag på äkta klickerskt vis doggie-zena bajset på något sätt, eller helt enkelt tala om för henne på oklickerskt sätt att man inte får äta bajs. Det blidde det senaste. Det skulle nog inte fungerat på alla hundar, men Rut är lätt att bryta och går inte ner sig om jag säger åt henne. Det svåraste var att hitta ett pausställe utan bajsätartillfälle, men jag la henne utanför själva sarjen, vilket fungerade bra, förutom att ivrig träningsglad kelpie råkade inte ligga still. Vi tränade sedan fritt följ (går hyfsat bra, kör mer på kvantitet än stenhård kvalitet för tillfället), läggande på inkallning (med lite mera träning ska det gå riktigt bra även på riktigt långt håll, nu fungerar både sitt och ligg på mycket kort håll, och ligg på lite längre), inkallning (mitt mål var att få henne att springa så snabbt att hon lägger öronen bakåt, och mm, det är uppfyllt. Frågan är bara hur tusan jag ska få till en ingång på det där också).

Mitt projekt sedan senast var ju att får ett riktigt bra apporteringsgrepp. Det blir nog ett fortlöpande projekt under längre tid. En annan sak jag är så sugen att ta tag i är att få ett fungerande konskick. Det borde jag rent taktiskt inte prioritera just nu, men det är kul träning. Vad jag borde lägga min tid på är att få fungerande halter i fria följet, att kunna gå fritt följ med koppel och att få till en bra ingång på inkallning och hopp och sånt. Och lite annat. Men strunt samma, jag och finaste träningskamraten tränar det vi tycker är roligt.

Jag är som jag sagt tidigare nöjd med min bostadsplacering i Norrköping, med ridhus, elljusspår och annat inom mycket nära håll (överspeglar hela grejen med rosa sunkigt stinkande trapphus med mysko människor). Rut har upptäckt att det finns en annan mycket fin sak att lägga vikt vid, vi bor mitt i ett har-paradis!!! Det är harar överallt, i alla buskar, i skogen, i samhället och på parkeringar. Ännu en sak att ta ställning till, ska jag ta all den tid, noggrannhet och ihärdighet som en äkta klickersk skvallerträning tar i anspråk och säkert få ett bra resultat på sikt? Eller ska jag tydligt och bestämt berätta för har-jagaren att man då rakt inte jagar hare i samhället när matte ropar allt hon har, och då hon struntar i haren för att matte är hård, ge henne världens bästa belöning? Kanske får effekten att hon bara lyssnar när hon är i koppel/långlina och då man underhåller tillsägelserna, men jag tror att det krävs något typ av bryt, eftersom bara det att titta på en hare är en förstärkning. Om jag samtidigt skvallertränar allt annat spännande såsom människor (som hon faktiskt inte bryr sig om) och andra hundar (som det inte alls finns många av! Skönt) så lär hon sig den grejen och vi kan nog gå över på den taktiken då hon inte får något för har-närvaro. Hade de små djuren bara funnits i de djupa skogarna där inte vi är skulle det inte vara några problem. Jag förstår inte varför denna varghysteri inte riktas mot störiga harar istället??

Nu ska vi snart ut och sätta oss i mycket varm badtunna omgiven av härligt mycket snö i alldeles härligt långvarigt minnesvärd vinterväder.

Detta blogginlägg hade kunnat förgyllas av fina bilder från igår på sjön lämpligtvis men ni får nöja er med erbjudandet att köpa en skräddarsydd dubbelbur till saab 9000 årsmodell innan -92 med tillhörande fin saab 9000 årsmodell innan -92.