Ikväll var vi iväg och tränade agility på klubben. Vi har varit iväg några kvällar nu och vad häftigt det är när man märker hur träningen tar en framåt steg för steg trots att man inte har något exakt mål, som i lydnaden, utan att man mer känner hur samarbetet och kommunikationen börjar fungera! Vi lär oss verkligen tillsammans, hon lär sig förstå och jag lär mig hur jag ska bete mig för att hon ska veta hur jag vill ha det. Det är så skönt med Rut också, vi har inga problem att ta tag i innan vi kan börja träna på riktigt, utan det är bara att köra på och tillsammans ta utmaning på utmaning för att se hur vi behärskar det. Vi har mest tränat på riktigt korta kombinationer ännu, för att känna på varandra och hindren, men idag gjorde vi en längre kombination. Jag tycker det är en sån häftig känsla då jag ger Rut startsignalen. Det är som att göra något man vet att man måste, men som man samtidigt vet att man aldrig kan vara nog förberedd på för att känna att man vet att man lyckas. Man vet inte vad som väntar, men man vet att man har en chans att göra rätt och få bekräftelse. Man vet också att då men gett signalen, då finns det ingen återvändo. Jag tycker att det har stora likheter med orientering. Man vet vad man ska göra, men man vet i förväg inga detaljer om vilka utmaningar man kommer möta och man får inte mer än en chans. Med Rut är utmaningen också att hon är rätt snabb, det är lite som att släppa lös en stor kraft av något slag som man bara har en chans att ta kontrollen över, lyckas man inte är det kört.

Vår lite längre kombination då. Det gick fint. Hon börjar få ett fint sug mot hindren och har förstått värdet i att låta mig visa henne vägen istället för att ta tunneln 20 gånger för att den är rolig.

Vår kombination. Ingen så speciellt egentligen, men det var vår första lite längre som dessutom gick bra på första försöket! Det röda är platta tunneln. Start högst upp och mål efter tunneln.

Om någon någongång har sagt att agility är ganska så självförstärkande även för tvåbenta, så kan jag hålla med!