Nu är hon ingen pyttevalp längre. Sån söt mage hon hade på bilden…

Förra sönadagen tänkte jag blogga om koppelträning, men så blev det inte av, så bäst att börja med det. Snigel är inte så duktig att gå i koppel, fast jag tyckte vi tränade mycket på det när hon var liten. Om hon och jag är ensamma så går det ganska bra, men med störningar är det otroligt svårt att gå utan att dra. Den taktik jag använt mig av näst senast har varit att då hon drar blir jag inkapabel att gå frammåt, och då hon tittar på mig går vi igen. Jag har dock satt mig in i hennes situation och märkt att det nog inte är det klokaste sättet. Dels så kan jag förutsäga att hon kommer dra till och då har jag ibland stannat före hon själv känner att hon drar för att hon inte skulle tjäna på den hetsiga manövern. Dels för att det att hon ska titta på mig inte förs över så lätt i “bra koppelvett”. Jag vill bara att hon ska gå utan att dra, hon behöver inte gå vid min sida. Då blir det ju inte heller någon vits med att hon ska titta på mig förutom att det kan vara jobbigt och att hon då skulle låta bli att dra… Men nej, så funkar inte snigel och troligen inte andra hundar heller eftersom det antagligen är ganska mycket värt att dra. Min nuvarande teknik har därför några förändringar. Då hon börjar dra så fortsätter jag gå, fast väldigt sakta. Då kommer hon visserligen fortfarande frammåt, fast det måste vara en markant skillnad på att komma snabbt dit man vill eller väldigt långsamt. Dessutom känner hon alltid av att hon drar, vilket gör att “påföljden” kan kopplas dit. Så fort hon saktar av, ser på mig eller gör något, vad som helst som gör att kopplet slakar, gör jag en tydlig tempoändring och vi går normalt igen. Jag tycker mig ha sett en förändring hos henne sedan vi bytte sätt, hon verkar ha fått bättre förståelse för det, trots att det inte går perfekt ännu. Vi ska också träna oftare på min halvcirkel-grej där jag lägger ut leksaker och godisburkar som hon får äta eller leka med om hon kan gå fram till dem utan att hetsa eller dra, utan går dit med fin kontakt med mig. Idag tränade vi det, och vi la dit ett extra moment. Jag vill lära henne ett bra och stadigt “ligg still och kvar” som man kan använda till vardags om hon inte ska vara i vägen eller hälsa på folk. Vi har börjat träna det, men jag har ännu inte kommit på vad jag ska döpa det till. Vi tränar det, möjligtvis väldigt oklickerskt, men genom att jag tar tag i henne halsband underifrån och håller stadigt medan jag lägger lite tyngd i det, tills hon lägger sig. Där ska hon ligga kvar tills jag säger “kom”. Idag fick hon lägga sig ibland och ligga där medan jag plockade med leksakerna. Jag ska dock försöka hålla en låg aktivitetsnivå i den träningen så att man kan använda det för att hon ska slappna av eller lugna sig. Grunden till det är redan lagd, jag började förut att ibland ställa mig på kort koppel och då hon la sig gick vi vidare på promenaden. Att lägga sig då jag ställer mig på kopplet verkar vara ganska bra befäst.

Det är faktiskt ganska faschinerande hur väl vissa saker fastnar i hundens lilla huvud. Som att Rut sätter sig så fort jag tar i hennes halsband med min högerhand därför att vi gjort så från tidig ålder. Med nästa hund kanske man blir än mer medveten om vilka saker man kan tjäna på att verkligen träna från riktigt tidigt, och därför få riktigt befästa.

I helgen är det agilitytävling i Åtvidaberg, Kanonsabotören. Jag har varit dit en sväng på morgonen och tänkte åka tillbaka en sväng ikväll. Jag och hundarna satt nära banan och tittade, jag för att det är kul att se och Rut för att miljöträna sig. Kickan mest för att vara med. Trodde jag! Men medan Rut låg där och tittade lite och var riktigt avslappnad så blev Kickan desto mer upphetsad och vill helst springa själv. Bästa tant! Men hon lugnade sig snart när hon fick baconost. Men jag var riktigt inponerad av Rut som tog det hela med stort lugn. Jag tycker jag har sett nåt hos henne de senaste dagarna, att hon har lugnat sig något, det kan vara inbillning, eller att hon har haft ett hårt liv med mycket att stå i på sistonde (valla tant när tant kommer ur vattnet med pinnar) eller att det är löp på väg. Eller kanske faktiskt bara att hon inte är så pytteliten längre.

Tant har varit på semester i veckan då snigel och jag har jobbat, och tants båda sällskapskarlar har haft fullt sjå med att kasta pinnar som hon har simmat och hämtat. Slitigt jobb att hålla gammeltant nöjd.

Snigel har hunnit med en dag på Skoby hundhotell sedan jag skrev sist. Det tyckte hon var latjo lajbans verkar det som. Duktiga snigel som tar massa skällande hundar i sin närhet med nyfiket lugn och inte med skrämselhicka.

Längtar tills jag får semester… Om ett år eller så.