Helt tokigt länge sedan jag bloggade. Så länge sedan att jag knappt kom ihåg inloggningsuppgifterna till Wordpress.

Sedan sist har jag skaffat en veckobostad i Norrköping som jag håller på att installera mig i. Jag har ju bytt kontor och är numera stationerad just i Norrköping. Från mitt fönster ser jag dels en stooor upplyst fortbollsplan (det står att hundar inte får rastas där på dörren in, men vi ska inte rasta, vi ska träna…), dels ett stort ridhus som jag måste fråga om vi får träna i och bakom där finns ett elljusspår plus ett naturreservat. Det tycker jag verkar uppväga det faktum att trappuppgången och stundtals min lägenhet stinker rök och läbbig mat.

Tant och Rut tycker nog att det är sådär latjo att bo i stan. Hos Rut går det nog hem bättre, det finns ju en hel del spännande saker att titta på och lukta på och om matte får gissa blir det mer träning kvällstid också. Tant däremot tycker nog att hon med ålderns rätt borde få vara stationerad på landet och slippa gå i koppel i nåt samhälle (hon kan ju i pricip gå lös, men hon hamnar ibland långt bak och i veckan tappade jag bort henne. Hon åt kattbajs bakom en husknut och hörde då rakt inte när jag ropade.) Det är dessutom rätt mycket folk i det området som nog backar rätt långt om det kommer en lös hund, tant eller inte. Rut gör sitt bästa för att framstå som väluppfostrad, det är nog bara ibland utomstående kan tycka att hon är lite farlig. Som i förrgår när jag skulle låsa lägenhetsdörren och Rut hävde sig fram i kopplet för att komma närmre en förskräckt kvinna som packade barnvagnen utanför sin dörr. Men ber jag henne sitta har hon inte svårt att släppa störningen. Något jag är helt förbryllad över är hur duktig hon är att gå i koppel. Jag trodde vi skulle få träna det när vi flyttade in, men hon går riktigt ordentligt! Kanske hade träningen när hon var liten betydelse eller också har hon bara mognat nog för att förstå att det inte går fortare för att man drar.

Lydnad är roligt, tycker både snigel och matte. Rut är fortfarande en helt fantastiskt hund att träna med, jag har sån fruktansvärd tur att det är just hon som bor här. Det vi pysslar med mest nu är att få ordentlig signalkontroll på sitt och ligg, att få till ett bra apportbeteende och så fortsätter vi med fritt följ.

I fria följet ska jag börja med att utmana henne mera nu, så att hon verkligen förstår värdet av att hålla position och kontakt. Svängarna börjar arta sig men vi har ännu inte lagt in att sitta i halterna. Jag har velat vänta med det eftersom jag ville träna stegförflyttningar först, men nu är det dags att lägga in det. Vi ska också få säkra ingångar. Igelsnigelvarianten på ingång var en riktigt bra början på vår träning, men sedan kändes det mer naturligt att köra det mer på frishejping eller just på de naturliga ingångar som blev då vi började träna fritt följ.

Signalkontrollen börjar te sig något. Jag har ju varit otroligt sen med att lägga på signal och kanske får jag jobba mer med det nu, men det går frammåt. Än så länge kör vi sitt och ligg från stå. Jag har turen att hon nästan alltid utför beteendena rätt, hon lägger sig rakt ned och hon sätter sig bakåt, det är skönt att slippa tänka så mycket på det. För att hon från början skulle förstå att hon inte skulle bjuda frivilliga beteenden matade jag henne med torrfoder från ena handen så länge hon stod, och då hon reagerade på signalen fick hon gottgodis från andra handen. Nu stannar hon och blir stående då jag duttar till med handen på hennes nos (eller tvärtom kanske). Då behöver hon inte stanna frivilligt då vi sedan ska köra på signal. På min och Ruts egna promenad idag testade vi för första gången signalerna på lite avstånd, jag ställde henne och sa “sitt” på kanske två meters håll. Det gick inte alla gånger, men tillräckligt för att kunna belöna det bra. På promenaden körde jag två platsliggningar också, och på ena hann jag räkna till 60, så den var nog i alla fall 50 sekunder lång. Jag kör med att hon får ha huvudet uppe än så länge, det känns bäst för mig.

Att hålla stilla ett föremål utan att tugga är en utmaning. Jag har en hemmagjord lösrulle i bävernylon jag använder. Då hon håller bra belönar jag med ett tack och godis. Nu har vi kommit så långt att jag kan ge henne den, sedan släppa ena handen jättekort och sedan ta tag igen, innan jag ger frisignalen. Därifrån tror jag att det går rätt fort. Det blir roligt sedan då ingångarna fungerar bra och vi kan börja köra riktig apportering.

Vi tränar det vi tycker är roligt hela tiden och tar en bit i taget. Hittills tycker jag att vi har lyckats få bra kvalitet i de viktigaste bitarna så att vi har något bra att bygga vidare på. Jag vill se det som att vi bygger tetris när vi tränar, får vi till det utan några hål har vi lyckats, men då måste det gå sakta och med eftertanke, och bitarna måste vara välarbetade innan de sätts på plats. Inte för den skull sagt att det kommer bli utan hål, det tror jag absolut inte att vi kommer lyckas med. Det är ändock den första hund jag tränar helt seriöst med, men om jag känner att vi gjort så bra vi kunnat och inte forcerat något för mycket, så kommer jag bli nöjd. Och jag känner mig så otroligt lättad över att jag inte känner någon som helst press på mig utifrån att prestera. Det är lätt hänt att man läser andras bloggar och får träningsångest, men jag tror att det är först när man kan släppa det helt (eller nästan helt) som man kan träna på ett sätt som är optimalt för sig själv. Jag tränar jättesakta, och är så nöjd med det.