Äntligen blogginlägg igen från min hela dator. Min dator har ibland svårigheter med att ladda upp batteriet trots att sladden är i, och en dag förra helgen var datorn död när jag kom tillbaka från promenad. Jag misstänkte att det hade med batteriet att göra men jag kunde omöjligt få igång den igen. Åkte därför till datorbutik i stan i måndags och mannen bakom disken måste ju dumförklarat mig helt när han plockade fram datorn, stoppade i sladden och startade datorn som vanligt. Det blev en mycket billig lagning i alla fall!

Vi är ganska så trötta och nöjda här hemma. Rut och jag har kommit igång ordentligt (enligt mig själv i alla fall) med agility och vi tycker om det. Vi får till några pass i veckan och mellan det har vi varit på vallhundskurs och i helgen var vi i skärgården och åkte båt och hade det mysigt hos vänner. Vi åkte ner till en strand (är fortfarande röd och öm på axlarna) i söndags och på vägen dit köpte jag en fotboll till Rut (Tant lekte också en del med den, men hennes intresse är väl inte riktigt som snigelns). Bollen var jätterolig att ha i vattnet och plaska och leka med, men det var tur att den var av så dålig kvalitet att Rut kunde greppa den i yttermaterialet för annars hade nog bollen åkt ut på djupare vatten med en liten fanatisk snigel efter som hade blivit såå besviken om bollen hade försvunnit. Tjejen i paret vi var där för att hälsa på är lite hundrädd, men hon verkade tycka att hundarna var riktigt trevliga och ganska ofarliga. Enda gångerna hon tyckte Rut var lite obehaglig var när hon blev glad och intensiv, men jag tror aldrig hon hoppade mot henne och hon är riktigt lätt att avleda numera, så jag är riktigt nöjd med hundarna!

Idag var vi på klubben för agilityträning på kvällen och vi körde slalom, en kombination med en liten svårighet där hon var tvungen att se vad jag menade och inte suga mot hindret helt blint, däcket som hon från början hoppade ramen på, gungan som kräver mycket träning och kontaktfält på balansen som börjar se ut som nåt! Slalomet har jag nog säkert tränat lite halvslarvigt eller fel, för det har inte gått så fort och säkert som nog är tanken med 2×2, men nu är det bara några centimeter kvar tills vi har ett rakt slalom med fyra pinnar. Bara vi får till det så tror jag att vi snart har ett fullt slalom att träna på. Kickan fick också köra lite agility även om det är många hinder jag inte vill låta henne ta om hon ens klarar det längre, men slalomet gick fint efter att hon fått göra om några gånger och tunnlarna är ju ganska ofarliga för tant!

När vi kom hem var jag sugen att springa en sväng så jag drog med mig en jättetrött snigel och så av någon konstig anledning (ska man göra det ska det göras ordentligt - flög nog genom huvudet) så tog vi milspåret. Det var säkert flera år sedan jag sprang en mil senast. På gymnasiet hade jag riktigt bra löpkondition och kände ibland ett riktigt löp-flow, och jag är riktigt frestad att bli så löpstark igen att en mil blir en baggis. Just idag var en mil ingen baggis, men det var heller inte så hemskt som jag trodde. Jag ska snart plocka iordning grejerna för att köra barmarksdrag med Rut och cykeln också, det tror jag kan bli riktigt roligt.

Ikväll var vi iväg och tränade agility på klubben. Vi har varit iväg några kvällar nu och vad häftigt det är när man märker hur träningen tar en framåt steg för steg trots att man inte har något exakt mål, som i lydnaden, utan att man mer känner hur samarbetet och kommunikationen börjar fungera! Vi lär oss verkligen tillsammans, hon lär sig förstå och jag lär mig hur jag ska bete mig för att hon ska veta hur jag vill ha det. Det är så skönt med Rut också, vi har inga problem att ta tag i innan vi kan börja träna på riktigt, utan det är bara att köra på och tillsammans ta utmaning på utmaning för att se hur vi behärskar det. Vi har mest tränat på riktigt korta kombinationer ännu, för att känna på varandra och hindren, men idag gjorde vi en längre kombination. Jag tycker det är en sån häftig känsla då jag ger Rut startsignalen. Det är som att göra något man vet att man måste, men som man samtidigt vet att man aldrig kan vara nog förberedd på för att känna att man vet att man lyckas. Man vet inte vad som väntar, men man vet att man har en chans att göra rätt och få bekräftelse. Man vet också att då men gett signalen, då finns det ingen återvändo. Jag tycker att det har stora likheter med orientering. Man vet vad man ska göra, men man vet i förväg inga detaljer om vilka utmaningar man kommer möta och man får inte mer än en chans. Med Rut är utmaningen också att hon är rätt snabb, det är lite som att släppa lös en stor kraft av något slag som man bara har en chans att ta kontrollen över, lyckas man inte är det kört.

Vår lite längre kombination då. Det gick fint. Hon börjar få ett fint sug mot hindren och har förstått värdet i att låta mig visa henne vägen istället för att ta tunneln 20 gånger för att den är rolig.

Vår kombination. Ingen så speciellt egentligen, men det var vår första lite längre som dessutom gick bra på första försöket! Det röda är platta tunneln. Start högst upp och mål efter tunneln.

Om någon någongång har sagt att agility är ganska så självförstärkande även för tvåbenta, så kan jag hålla med!

Vet ni hur man gör för att känna sig väldigt nöjd och glad? Man köper först världens bästa och finaste WK. Sedan visar det sig att liten WK alltid är otroligt glad och nyfiken såsom de ska vara, men att det samtidigt gör att det kan vara lite kämpigt att inte vilja vara längre bort än kopplet tillåter. Man tränar därför på det på ett trevligt och bra sätt så att liten glad WK tycker att bästa stället är att inte gå längre fram än glad Igelsnigelmamma. Sedan ger man sig ut och springer med liten glad WK som till och med, med lite små påminnelser ibland, springer lös väldigt fint brevid, inte framför! Nöjd Igelsnigelmamma springer vidare med finaste WK:n intill, slänger ibland ett öga mest för att betrakta finaste, medan snigeln ibland slänger ett öga för att se att matte inte kommer efter.

Jag och Rut har tränat en del agilitygrejer på sistonde. Mitt mål är att kunna starta i alla fall i hoppklass i Luleå i sommar. Vi har börjat träna slalomet med 2×2-metoden, och det går riktigt bra! Hon har haft bra driv och god förståelse för att det är viktigt att gå in från rätt håll i portarna, trots utmanande vinklar. Vi har kommit så långt att hon har gjort ett jättebra pass med två portar där båda haft en del vinkling, den bakre mest. Idag var jag sugen att filma nästa pass men sämre träningspass har jag knappt varit med om med Rut. Först kom en kille och bollade med en fotboll precis förbi oss, och fotbollar är Ruts nästan största passion för tillfället. Sedan gick hon ur efter första porten flera gånger och var jätteseg, sedan såg jag en humla mellan portarna i gräset och när det väl fungerade, hann jag inte få fatt i pälsleksaken (en lång variant) innan hon stack iväg långt med den (tidigare pass har jag hunit ta den och det har fungerat bra, hon kommer ju fortfarande inte tillbaka med saker). Hon hade inget vidare engagemang i leken heller. Jag tror det var en kombination av att hon börjat löpa och att hon nog var rätt trött i huvudet efter en helg borta och mycket träning på sistonde.

Annars koncentrerar vi oss mest på handling på lätta kombinationer på 1-3 hopphinder och kanske nån tunnel. Vi tränar kontaktfältet med två på och två av på ett mycket litet kontaktfält hemma, när det börjar sitta säkert hemma så tar vi oss an de hindren på klubben också.

Min undrings-lista:

      Varför kräks alltid hundar på mattor? 

      Varför är det så svårt för många att se om man har passerat mötande bil innan man slår på helljuset igen?

      Vem har nytta av skyltarna “Vägräcke ur funktion”?

Nu är träningsmotivationen tillbaka!!! Det var lite nere ett tag, men nu börjar vi utforska lite andra saker än lydnaden och det kommer nog både hjälpa upp suget att träna över huvud taget, och även så att lydnaden blir riktigt rolig igen.

I helgen var vi till Åtvidabergs hundklubb på spårkurs, instruktör var Kjell Nilsson från Mjölby. Jag gillade verkligen hans tankesätt runt spårträningen och metodiken för att träna upp en spårnoga hund. Han var noga med att man skulle träna med mycket lugn och ro, ta sin tid, se till att hunden arbetar noga och med nosen ordentligt nere i backen, och framförallt att man ska träna på så sätt att hunden tror att den kommit på hela grejen med att spåra på egen hand. De övningar vi gjorde var en liten vallad ruta med leksak för att få ned nosen, kort grusspår med godis i för att lära oss läsa hundarna och för att träna nogrannheten och sedan ett par spår i skogen varav det längsta var ungefär 100 meter. Jag tyckte Rut var riktigt duktig, vi har inte spårat ordentligt förut alls men hon visade både att hon var ordentligt taggad men också att hon med lite träning kan blir riktigt spårnoga och uthållig. På skogsspåret hade jag själv inte lagt spåret, utan förlitade mig helt på Rut, men spårläggaren som gick med sa att hon tog varenda godis som var utlagt (minst 10 meter emellan). Det var en riktig rolig kurs och en helt utmärkt introduktion till spårningen. Therese tog jättefina bilder från kursen! 

Jag och Rut gick första tillfället på agilitykursen igår. Kursen är säkert jättebra, men jag kände direkt att jag skulle få ut så mycket mera av att träna på egen hand så vi skippar de fem återstående tillfällena. Det var dock en mycket fin bekräftelse på att det fungerar fint att träna tätt inpå andra hundar och människor och att Rut fungerar lika fint som om vi är ensamma. Hon är väldigt nyfiken men tränar vi så tränar vi. Vi är ju dock mycket taggade på agility nu så jag har tittat på andra träningsmöjligheter och hittat träningskvällar delvis med instruktör hos Norrköpings hundungdom och en agilitycup på tre tillfällen i Åtvidaberg från den 2 juni. Vore ju verkligen ett inspirerande mål att träna emot (hur tusan ska vi hinna få till slalomet??) och jag gillar klubben i Åtvidaberg så det vore trevligt att ha anledning att åka dit!

Vi har ett hopphinder som vi tog fram ikväll och så tränade vi lite handling och lite hindersug. Jag tror att ett eller två hopphinder kan vara nog för oss ett tag. Det viktigaste för oss i början är att skapa en kommunikation så att jag känner att jag har kontroll och kan få henne dit jag vill. Hon kommer bli så grymt snabb att hon annars lätt kommer bli helt ostyrbar. Jag har fortfarande bilden av den strävhåriga taxen från tävlingen i Nordmaling i huvudet, där matte stod kvar i början och taxen på “fram”-kommandot kör halva banan helt själv! Sån kommunikation vill jag ha!

Man ska ju ha målbilder…   (obs! Rörlig bild!)

Idag på promenaden fick jag det bekräftat, tant har blivit så döv att hon inte längre är skotträdd! Det är ju helt underbart! Förutom då att hon är lite döv, vilket ju kan vara till nackdel i andra sammanhang. Till exempel om någon råkar ropa på henne, vilket kan hända eftersom hon alltid går lös och ibland är en bra bit efter. Men, hon vänder det till något otroligt fördelaktigt, för då kan hon ju hinna äta ganska mycket av olika sorters aptitretande bajs innan hon kanske kan börja höra att någon ropar så smått. Hon är bra äcklig ibland tant, hetsäter verkligen äckelpäckel ute, och då och då kräks hon. Varför kräks alltid hundar på mjukt underlag? En dag på jobbet låg Kickan på den bästa och mjukaste dynan, och Rut fick hålla tillgodo med ett ihopvikt överkast. Plötsligt vaknar Rut, går genast fram till Kickans dyna och kräks på ena hörnet. Stackars Kickan.

Längst ned i mitt hus (jag bor på sjunde våningen, jag tittar ogärna ner hela vägen brevid spiraltrappan) bor en man med en katt som brukar sitta i rullkoppel på deras uteplats (katten alltså). Rut tycker det är väldigt roligt med katter, och spanade och smög gärna på katten. Jag försökte belöna henne när hon för en sekund inte brydde sig om katten och det gick frammåt, men hon tyckte fortfarande att det var kul med katt. Att vi stannade till och tränade då katten var ute gjorde också att mannen en gång såg oss och frågade mig om jag var rädd för katten! Men en gång när vi var vid katten trampade jag på Ruts tass (sniglar är ju ibland där man inte räknar med det), hon skrek till och då hon skriker till kommer alltid Kickan kvickt som bara den för att säga åt henne (utan att göra det med tänderna). Efter den händelsen går Rut omvägar runt katten och försöker att inte ens titta på den. Funderar på att ta med både ut, invänta en hare, och trampa Rut på tassen!

Jag hade en jättehärlig helg i Umeå. Om man tycker att det är helt underbart bra att lämna den efterlängtade våren och fara till massor av snö, snöfall hela söndagen och vara sittande i ett halvkallt ridhus hela lördagen är man antingen helt knäpp eller har väldigt fina vänner. För mig är det nog båda (i alla fall det senare)! Fredag kväll flög jag upp och efter att ha sovit i 3 ½ timme for vi till Nordmaling på lördag morgon där Eva skulle tävla agility med Theo och Engla. Jag tyckte det var jätteroligt att vara med där och se massor av hundar köra, och jag fick världens agilitykick. Det var roligt att verkligen titta ordentligt på så många hundar därför att man såg skillnaden i handlingen på ett annat sätt än om man tittar lite sporadiskt. Dessutom var det nog skillnad mot utomhus därför att vi satt på läktaren och såg det lite uppifrån. Jag har faktiskt anmält mig och Rut till en nybörjar-agilitykurs som startar i slutet av april. Det ska bli jätteroligt! På söndagen gick jag och Emma (Eva var iväg till Nordmaling igen) till Skogisfiket (skogshögskolans studenter har fika på söndagar i kårhuset, gå dit om ni inte varit där och bor i Umeå!). Känslan när jag stiger in i kårhuset är så speciell, jag har haft så mycket roligt där och vissa speciella händelser har utspelat sig i huset.

Nu under påsken är jag hemma i Märsta för att tömma huset inför försäljning av det. Mycket saker har jag… Rut tycker det är spännande med allt och har haft lite svårt att slappna av, men nu har hon somnat med huvudet på mitt ben. Vi har en hundgård här hemma och Rut var i den i morse. Men, utan att jag vet hur det går till, så var hon utanför. Ingen aning om hur hon gör men hon är ju rätt spänstig…

Ute på promenaden tidigare kom både hundarna lite efter. Rut kom sedan springande i full fart mot mig, jag ställde mig i “tävlingspose” mot henne utan att säga något alls. Hon håller farten, kommer in och gör en perfekt ingång. Bästa hunden och jag är väldigt nöjd med mitt sätt att träna på.

Jag lånade boken “Control Unleashed” av Emma och läste en fjärdel på tåget från Arlanda till Norrköping. Den boken borde alla läsa, ruskigt bra!! En sak jag fastande lite extra för var detta att istället för att tro att man måste vara det roligaste hunden vet hela tiden och kontrollera den så att den inte förstärker sig själv, så kan man till och med stödja hunden i dess egna intressen men man vänder dem till egen fördel. En övning beskrivs där man belönar hunden så fort den visar minsta intresse för en men att man sedan genast visar bort den och säger åt den att gå. Man upprepar det och till sist väljer hunden att inte längre gå iväg, därför att förstärkningen att få gå iväg kopplas till att komma tillbaka. Författaren menar också att det förbjudna blir intressant, och det är ju ganska givet och är väl samma för folk och barn också. Jag ska försöka utnyttja detta mera och gör det redan nu en del på promenaderna. Kör några steg fritt följ och visar bort henne efter belöning. Jag vill att Rut ska tycka att hon gjort världens kap när hon lyckats arrangera mig så att hon kunnat utföra ett moment!

Förra helgen var Rut och jag tillsammans med brorsan Dingo med matte till Örebro där det var egenskapsbeskrivning för Working kelpies. Det var spännande eftersom Rut inte varit släppt med får förut, och kul med många WKs, varav två var syskon till Rut som jag inte träffat förut. Vi höll till i ett ridhus, och efter att hundarna fått kika på fåren genom grindar för att se att det var lugnt att släppa dem, så fick var och en av hundarna tid att visa sina valllningssidor. Jag hade ingen aning om hur Rut skulle reagera, men det lilla jag såg av henne (jag själv hade ju fullt sjå med att inte krocka med fåren och försöka gå åt någorlunda rätt håll!) såg det jättefint ut, och andras kommentarer tydde på det också. Hennes beskrivningsblankett tyder på att hon vågar flytta får, har bra tryck (för att vara första gången på får i alla fall!) och hon var ju absolut tänd på får. Det hon kom på var skojjigt var då ett av fåren hamnade ensamt, då kunde man hålla koll på bara det. Lite fel tanke, men det var tydligen vanligt hos unghundar. Roligt med hundig utflykt!!

I helgen ska jag också på utflykt! Jag ska äntligen åka till Umeå och träffa Eva och Emma. På lördag ska vi åka på agilitytävling där Eva ska tävla och sen ska vi ägna tid åt att mest bara umgås. Det ska bli väldigt roligt!

Åker traktor med husse

Idag har Rut, husse och jag varit och tittat på grannens lamm. Rut har inte egentligen sett på så mycket får innan, så det var dags! Jag tyckte Rut tog det väldigt fint, hon var ganska avslappnad och näsades med de tama små lammen som stack ut sina små mular ut nätet. Hon tyckte nog de var väldigt trevliga, men när ett bagglamm började stångas lite antagligen på lek mot henne så la hon sig i en undvikande gest och tittade bort. Jag gillar det, hon kändes väldigt mjuk med dem. När katten kom in tycktes hon vilja välja bort alla lamm bara hon fick ta katten!

Rut har förresten höfter B och armbågar UA.